Vårt hus ligger mot Änggårdsbergen.Västsidan tillhör Göteborgs Botaniska Trädgård och är betydligt lättare att promenera i med fina anlagda promenadstigar. På vår sida är det tuff terräng, med många fallna träd och sankmarker. Uppe i dessa bergen vistades jag väldigt mycket som barn. Vårt barnbarn Stella var nyfiken på mormors skog och berg så vi beslöt att ta oss en tur upp.
Bitvis är det fint att gå, speciellt där det växer ädelträ. Det planterades träd av barnen i Toltorpsskolan efter att skogen brunnit i början av förra seklet.
Här skulle det behövas en röjning av sly som blockerar stigen.
Det är Mölndals Kommun som har hand om denna delen av berget!!
Det var många år sedan jag tog mig upp hit och det var inte mycket man kände igen.
Man kände ju till varenda sten, men nu var det svårt med det.
Jag och Stella pustade ut uppe på berget.
Mossar är luriga. När jag var 10 år gick jag ner mig här, som tur var hade jag kompisar med som kunde dra upp mig, en blå sko blev kvar!
Stella tyckte det var spännande när jag berättade om mina barndomsminnen.
Vi hörde att det knakade till bakom oss, förmodligen var det rådjur för vi såg spår.
Man blir lite fundersam över hur fort tiden har gått, det är nu 50 år sedan jag sprang i denna skog.
Jag känner igen varje steg man skulle ta. Lika lätt som Stella har jag tagit mig ner en gång men oj
vad svårt det var nu. Vi tog det väldigt försiktigt.
En fin höstbild!
Nu kom eldprovet, vi skulle ta oss ner också och slirigt och dyigt var det. Stella hade inga problem men mig och Lennart tog det tid för. Vi kom i alla fall ner helskinnade och funderade lite på hur i herrans namn vi hade vågat detta.
Vilket äventyr detta blev!!
Visst är det roligt att besöka platser efter så många år och visst är det märkligt vilket minne man har när man väl är på plats. Minns när jag besökte bergen kring Skansen Kronan - visste precis vad jag skulle sätta fötterna.
SvaraRaderaTack för titten och alla fina bilder!